Jordbävningar orsakas av plötsligt glidning längs förkastningar där block av jordskorpan rör sig förbi varandra. Hypocentrum (eller fokus) är punkten under ytan där brottet börjar; epicentrum är punkten direkt ovanpå på ytan. Spänning kan byggas upp vid plattgränser i hundratals år innan den frigörs i en enda händelse (USGS Earthquake Hazards Program).

Magnitud mäter storleken på en jordbävning och den seismiska energi som frigörs vid hypocentrum. Richterskalan (1935) är logaritmisk: varje heltalssteg betyder ungefär tio gånger större vågamplitud och ungefär 31 gånger mer energifrigörelse. Jordbävningar registreras av seismografer; myndigheter som USGS använder momentmagnitudskalan för stora händelser. Intensiteten beskriver de observerade effekterna av skakning (på människor, byggnader och mark) och varierar med avståndet från epicentrum (USGS; BSSA).

Förskalv är mindre jordbävningar som ibland föregår huvudskalvet; efterskalv följer huvudhändelsen och kan pågå i veckor, månader eller år beroende på huvudskalvets storlek. Data ovan kommer från European-Mediterranean Seismological Centre (EMSC).